Prisade Tärning jag lyder under Din fantastiska visdom, och jag vet att Du för fram mig på den obevandrade och nyupptäckta vägen! Du, o kära Tärning, är min beskyddare från alla rutiner och inrutade vanor! Utan Dig vore jag endast en träl, samhällets och samvetes förbittrade slav! Men med Din utsträckta hand kan jag befria mig från det själsliga förtrycket och omfånga hela mitt mänkliga spektrum! 

Prisa Dig! Prisa Slumpens makt!

 

Jag vaknade med nyvunnen energi. Effekterna från gårdagens framgång (och det vilda försoningssex som tillslut följde) satt sina tydliga spår i kroppen. Jag var på så gott humör att jag bestämde mig för att sjukanmäla mig från jobbet en ytterligare dag. Jag ringde och snörvlade och sade att febern nog skulle sitta kvar även i dag.

Bara en minut senare blev jag förargad över att jag kunde vara så dum att jag inte konsulterade med Tärningen innan jag ringer och sjukanmäler mig. Jag kände ett tvång att slå om det. 50/50, 123 för hemma. Tärningens andra 4:a uppenbarade sig. Typiskt, nu uppstod den något pikära situationen att förklara för arbetskamraterna och chefen varför jag trots all kommer till jobbet och dessutom ser kärnfrisk ut. Jaget var inte nöjd med resultatet men givetvis for jag. 

Jag kunde inte riktigt klura ut hur jag skulle berätta för chefen varför jag kom. Tärningen hade dessutom lett mig på ett vilospår så jag var väldigt sen. Under bilfärden upplevde jag nämligen min första kriminella handling tillsammans med Tärningen! 

En bit utanför vår bostad brukar det stå en ung grabb vid vägen som säljer jorgubbar. Jag blev befallen att köpa. Tärningen sa 3 liter och jag bad om jordgubbarna. När han räckt mig bären och bett om 90 spänn fick jag för mig att jag skulle rådgöra med Tärningen om jag verkligen skulle betala. Jag gav alternativen: 123 – Betala, 45 – Stick därifrån! 6 – Ge grabben en femhundring! 5…

Jag måste erkänna att jag tvekade väldigt länge. Det kändes fel att stjäla jordgubbar från en ung grabb som sommarjobbar. I dagens ekonomiskaklimat bör vi ju uppmuntra ungdomarna till arbete vid varje tillfälle och inte stjäla deras fjuttiga leverbörd! Men jag har lärt mig att om man bara väntar ett par sekunder hinner hjärnan ställa om sig inför omtumlande situationer. Jag slappnade av en sekund. Det hjälpte. Jag kände hur jag blev rationell och att jag hade kontroll över situationen. 

Fortfarande röd i ansiktet sade jag åt honom att jag hade pengarna i bilen. Jag gick till bilen med bären i handen och öppnade förardörren. Sen kastade jag mig in i bilen, startade och körde fort  iväg. Den röda färgen övergick i illrött och pulsen blev skyhög. Jag såg i backspegeln hur grabben skrek och svor mot mig. Det gjorde mig skamsen – och upprymd. Jag satt och gapskrattade i flera minuter – inte för att det var direkt skoj utan det var nog alla spänningar som släppte.

Klockan 1 kom jag upprymd, kladdig från bären och kärnfrisk till kontoret. Problemen var uppenbara. Eftersom jag inte kom på någon bra förklaring, eftersom det inte fanns någon förklaring som en normal och laglydig arbetsgivare skulle klassa som bra, beslöt jag att Tärningen skulle få avgöra bland en rad alternativ. Följande uppstod successivt:

1. Tyst gå in och sätta mig på mitt kontor och låtsas som att det vore en helt vanlig dag.

2. Säga att jag tog en tablett som gjorde att febern helt plötsligt släppte och att det då kändes dumt att vara hemma från jobbet, och samtidigt passa på att berömma Alliansen för de fantastiska medicinerna som kommit till marknaden nu när Apoteket är avmonopoliserat. 

3. Spela febersjuk och låtsas som att jag inte är fullt medveten om var jag är.

4. Vägra att svara på varför jag sjukanmält mig och sen dykt upp sent till jobbet tillsynes helt frisk. D v s totaltystnad.

5. Försöka skämta bort det.

6. Undvika att lämna någon specifik information genom att under hela dagen leka härmapa.

 

Hur det gick berättar jag om i morgon. Tärningen har befallt mig att åka till Värmland (måste alltså sjukskriva mig från jobbet) och det är 90 mil så dags att packa!